Den här sjukdomen är inte verklig

Den sätter sig i psyket och bestämmer sig för att stanna där.
Man blir tokig, man brys sönder inombords. Man trivs med att svälta, man får styrkan därifrån. Men smärtan som hänger med är ingenting att längta efter. Men det får man på köpet. Man känner en oerhörd press från sig själv, sina tankar och sin omgivning. Ena stunden så vill man fortsätta att vandra ensam, men den andra stunden så vill man ställa sig på gatan och skrika. Kom och hjälp mig! Men tankarna hinner bryta den längtan och berätta en nackdel av att göra det. Och det bidrar till att man vänder tillbaka igen. Ingen vet. Man lever inte längre. Det är bara en kropp som går genom dagarna bara för att inte väcka uppmärksamhet. Man känner sig tom, styrd av omänskliga tankar. Mörkret själv talar, befaller och dömer. Och man lyder. Man lever i en ond cirkel. Livet slutar få någon mening. Endast tankarna håller en vid liv.
Jag orkar inte med dessa tankar, jag orkar inte med mig själv. Jag hatar mig själv. Kraven från vänner och omvärlden bryter mig samman inombords. Jag vill att andra ska kunna förstå, men jag kan inte förklara. Jag tappar hår, skakar, fryser, får svimnings attacker, jag lär mig att ljuga, hata, Jag litar inte på någon inte ens mig själv. Mitt hjärta hänger inte med. Vissa dagar vill jag bara lägga mig ner på marken och ligga där, och aldrig mer resa mig. Man måste uppleva denna livsstil för att kunna förstå den. Att ständigt räkna kalorier, väga sig, mäta sig, undvika vänner för att inte riskera att hamna i en situation där mat är inblandat. Och som ett exempel har man gått upp ett halvt kilo så tar man det väldigt hårt, det gör så ont. Om man äter eller har tänkt äta så möts man direkt av dömande tankar, hatiska tankar, och tankar som skrattar och hånar en. Man blir besatt av sina tankar. Men den här sjukdomen lär man sig också att älska. Man går emot sin egen kropp och naturliga vilja. Man går emot verkligheten, och vill göra allt för att få sin vilja fram. Att väga så lite som möjligt är det som existerar i ens tankar. Man måste uppleva sjukdomen för att kunna förstå den, för den är inte verklig.