Ungdomar med ätstörningar

Det finns så otroligt många ungdomar som lider av någon forma av ätstörning. Det som är så hemskt att se det är att det kryper allt längre ner i åldrarna. Denna kamp som jag ser och läser hos oftast tjejer är hemsk, och allt för lika varandra. Denna ångest och all oro
Vad är det för mörker som tar över ungdomars liv idag? Ska vårt samhälle få ”trigga” barn och ungdomar till en strävan efter den perfekta kroppen. Ska det sluta med att alla barn och ungdomar har någon gång i sitt liv haft en ätstörning?  Ungdomar som lever sitt liv för att svälta sig själv eller äta stora mängder och sedan sitta timmar framför toan och spy, och gråta av ångest. Hur kan det gått så snabbt utför? Ungdomar idag behöver få lära sig att dom duger precis som dom är, vi ska inte behöva leva i ett utseendefixerat samhälle. Det är inte rätt att ungdomar ska behöva svälta sig själv och må så dåligt.
För sanningen är ätt människor dör för sin livsstil, sjukdom.  Man blir så besatt av allt som hör mat, kalorier och vikt och utseende att göra så att man glömmer helt bort att orka leva det livet som vi är menade att leva.  Det är så mycket annat som många inte vet eller känner till som händer i en persons kropp som lider av ätstörningar. Maten går oftast bra att undvika, men det är hjärnspökena som tynger ner och stjäl livet ifrån en, och det som är hemskt att man tillåter mörkret att göra det, för att man har satt målen mot ett annat håll, så att man inte bryr sig om själva livet går förlorat. Det som är det viktigaste att komma ihåg, det är att ingen som har ätstörningar egentligen inte vill vara där dom är idag, men dom klarar inte av att ta steget mot chansen till ett friskare och friare liv för man ser det inte på det sättet som kanske omgivningen gör.
Visst, man minns hur man levde förr och saknar den personen som man var innan man fastnade i denna sjukdom. Men det är inte tillräckligt med bevis för att man ska klara av att gå tillbaka till det.
En person som lever sitt dagliga liv fast, ser ofta sin omvärld som någon farligt, något som bara förstör för en.
Man är rädd att bli upptäckt, men ändå så finns det en sådan stor längtan till att någon ändå skulle kunna se och reagera, bara för att personen inte ska behöva visa att han/hon inte klarar av handskas med kampen, man vill inte visa att man är svag.  Man vill inte ge upp självmant, för att det finns så mycket som strider mot det, och så mycket som talar emot att man skulle söka hjälp. En person med ätstörningar måste man tala med på allvar för annars kommer personen i fråga bara att köra över hjälpen, vända undan och gå sin väg.

Fångad i min egen kropp

Jag är fångad i mig egen kropp, jag är bunden av något som inte är mitt. Jag binder upp mig på drömmar och mål, men vägen dit innebär mycket offrande både från mig själv som person, och min omgivning. Kommer jag någonsin att kunna låta mig själv bli löst från detta.
Hur kan man välja att låta sig bindas upp av osynliga kedjor, både kring armar och ben, med ett sånt lidande som man måste genomlida med ett falskt leende på läpparna. Och hur hårt det än slår mot en så kan man höra sig själv säga att det är värt det. Men man tror inte på det i sitt hjärta, det är bara en av alla lögnerna.  De flesta dagarna så känner man sig oerhört stark och kan klara av precis vad som helst. Men andra dagar, så är man den svagaste människan på jorden och det är då man blir mottaglig från omgivningen att kunna påverka en själv och ens tankesätt. Hur kan det slå om på bara några sekunder, slå om från glädje och styrka till sorg och svaghet. Ångesten är ens värsta fiende. Den finns där vare sig man vill eller inte. Man kan lindra ångesten genom att inte äta, eller att äta mindre mängder men det går aldrig att bli fri från den.
Varje dag som man vaknar upp till, varje natt man spenderar i sin ensamhet så finns tankarna där och bryter ner en sakta, som sedan trycker ner en mot golvet helt oväntat. Man kan ana när en ångest eller panik attack är på väg, för man kan känna det som att en mörk vålnad, ens egen skugga står ståendes bakom en och viskar ord som man inte vill höra. Och då behövs det inte mycket för att man ska falla ihop på golvet. Tankarna och ångesten, allt det psykiska har en sådan oerhörd makt över en. Mat kan man klara sig utan men det är det psykiska som tar död på en inombords.
Ångesten och smärtan som finns inombords äter upp en, för att sedan lämna en trasig och lämmad kropp kvar åt resten av världen.
När man då sedan ska komma tillbaka till verkligheten och samla sina krafter igen så har man insett att man ännu en gång har förlorat en stor del av det hjärta man en gång hade vid liv. Det ligger nu kvar trasigt på golvet, och det lämnas kvar. Det finns ingen ork att försöka se tillbaka och laga det som gått sönder. Utan man väljer att möta dagen igen med ett leende på läpparna för att inte visa vad som pågick natten innan.
Man gör allt för att leva, men man kan inte.
Varje stund som jag lever så försöker jag finna en styrka som kan hjälpa mig framåt. Jag försöker finna saker som kan bidra till att mina dagar inte bara ska bli gammal historia, utan en del av den framtiden som väntar på mig. Jag söker efter vägar som inte leder mig in i mörkret, utan jag söker efter stigar som ska leda mig mot en ny soluppgång.
Jag har som snöflingorna en trängtande längtan över att finna den speciella platsen som är menad just för mig.

Att gå sin egen väg

Varför man väljer att gå sin egen väg, utan att välja att störas eller lyssna till människorna runtomkring har ett enkelt svar. Man vill helt enkelt inte medverka i den sanningen som man vet att de har. Man vill fortsätta att leva i sin egen värld, och orkar helt enkelt inte se till varningssignalerna eller lyssna, för att man inte vill bli avslöjad och behöva inse sanningen för att när man väl kommer in i vad som anses vara det rätta, så måsta man ta itu med problemen. Det är något som man undviker så långt det är möjligt. Man väljer att gå igenom, in i en dimma där ingenting är säkert. Man kan endast lita på att ens egna tankar inte för en in på en stig som gör att man går vilse. Blir vilse i sig själv. Men i detta läge så är inte det bästa att lyssna till sig själv och sina egna tankar, för att man vet så väl att man inte kan resonera med sig själv för att man är så inne i alla dessa destruktiva tankar. Man vill egentligen inte lyssna till rösterna i sitt huvud, men man kan inte undgå dom för att de visar sig att vara sina ”bästa” och vänner. Det är tankarna som hjälper en att ta sig framåt. Man är rädd för att man ser vad tankarna gör med en och vad man låter de göra och man vet vad som väntar längre fram på vägen. Man får se sina vänner gå, man får se världen utanför falla i bitar, precis som ens inre värld och man skräms av att se det, för att man tillåter det hända.

Ett val förändrade hela mitt liv

Jag kan inte minnas den dagen jag valde att söka upp den här kontrollen som jag så desperat var ute efter. Jag minns bara nu när jag ser tillbaka, att jag gjorde ett val som visade sig att förändra hela mitt liv. Jag klev in i något som då såg ut att vara en trygghet, något som skulle ta mig till en bättre plats, ge mig kontrollen och livet tillbaka. Det visade sig att det bara berövade allt jag ägde och fortsätter än idag. Det är något som bryter ner hela mitt liv inte bara utvändigt, utan hela min tillvaro inombords. ”Kan man verkligen vara villig att byta bort allt man äger, för att vinna kontrollen som man ständigt söker efter, något som bara visar sig vara en ”falsk” kontroll?” ”Kan man verkligen bli så låst vid en livsstil och drömmar att man är villig att göra allt för den. Att man är villig att skada sin kropp genom svält bara för att man tror sig ska uppnå det perfekta en dag? ”
Man blir så tillgiven att lyssna till vad sina tankar har att säga så att man glömmer bort att det finns annat som är viktigare i livet. Man glömmer bort den verkliga orsaken till livet. Just nu existerar inte världen utanför, det är bara mig det handlar om och det är det jag fäster min blick mot. Man blir så låst vid att räkna kalorier och väga sig och man blir besatt av allt som rör viktnedgång och den perfekta bilden av hur man ska se ut. Man lär sig också att stänga av sina känslor, man vill bara glömma bort att man levde ett liv innan man fastnade i detta. Man vill glömma bort den man var förr, för att inte bli påmind om det som man förlorar och går miste om idag. Det som är jobbigt genom att svälta det är inte bristen på mat, utan det är att man känner sig så ensam och blir deprimerad, för att man saknar kärleken.