Mörkrets makter

sliter och drar
Dom får henne att
spotta och håna kroppen som ännu finns kvar
Hennes kropp är nu inte hennes eget,
utan är en pjäs i ett spel som hon nu medverkar i
Hon har lärt sig spelets regler
lärt sig att fuska leder till ångerfyllda konsekvenser
Hon vandrar i en labyrint, ovetandes om vart vägen leder
eller om hon någonsin kommer att finna vägen ut Hon är omringad av ett mörker, en ensamhet som har lärt sig hennes namn. Ett eko av henne hon kan höra.
Hon kan höra en tjej ropa på hjälp,
det är en flicka som sitter och gråter Hon kan höra ett skratt, det är hon
Hon har lärt sig att älska spelets regler, som det innehåller lögn, kontroll och smärta allt ger henne en tillfredställelse som får henne att orka fortsätta.
Men flickans ögon är också ständigt tårfyllda
av en längtan som hon bär Det är en längtan som får henne att tvivla på att längre se att det finns det någon morgondag
Mörkrets makter sliter och drar
Får henne att skära sönder sin kropp, får henne att hata, ger henne en självbild som sakta tar hennes liv.
Hon lever ständigt i en värld, hon kan inte se vägen framför.
Hon lever i den dimma, hon låter mörkret lede henne, vad som hon tror är mot ljusare tider.
Men flickan vet undermedvetet att vägen hon går på, spelet hon spelar, mörkret som håller hennes hand
Endast får henne i slutändan att ta sitt eget liv.

Snälla, se mig

Se, jag ropar ut i natten
Ber att du ska kunna se igenom masken jag bär.
Lyssna, för jag berättar för dig, du behöver bara läsa mellan raderna så kommer du att förstå vad mitt hjärta vill ha sagt.
Du känner väl till min styrka och mina svagheter och du vet vad mitt hjärta stävar efter.
Snälla, se mig.
Se inte till muren jag byggt upp utan se till sprickorna på fasaden.
Lyssna inte på alla hårda ord jag talar, utan lyssna på flickan som gråter innanför.
Snälla, se att jag ropar ut i natten, hoppas på att du ska höra mig.

Det perfekta

Jag ligger ner på golvet, för min ångest får mig att tappa styrkan som nu istället fäller mig.
Tårarna som rinner nerför min kind får min dagliga mask att sakta försvinna, nu kommer verkligheten fram. De hårda och kämpande ögonen som du ser har nu förvandlats till en tomhet, dom speglar en osäkerhet på morgondagen. Den glada munnen som du hörde, som talade starka ord om att jag kunde styra allt, kontrollera allt, har nu stelnat, jag låter nu tystnaden tala. Jag är vilse. Jag skakar, jag får kramp.
Jag håller fast vid mina drömmar om det perfekta för att orka en enda dag till, för i morgon kanske blir den dagen jag väntat på.
Jag ser bilder framför mig, som ger mig inspiration, Thinspiration.
Jag ligger ner på golvet. Skriker efter att bli sedd, få bekräftelser, känna kärlek och ömhet. När jag reser mig upp igen så vill jag inte längre veta vad mitt hjärtas begär sagt, utan då blir jag stark igen, då kommer lögnerna som ger mig allt jag behöver för att kunna övervinna mina svagheter, kontrollera min rädsla och fortsätta i dina spår till jag når min dröm, det perfekta.

Stigen utan slut

När du kommit fram till stigen utan slut, så har du kommit fram till stadiet då du har bestämt dig för att lämna dig själv och dina egna känslor. Du låter då ingen påverka dig längre. Du lyssnar då inte heller till ditt hjärta. Det enda du tänker på är dig själv, aldrig på hur dina beslut påverkar dina vänner runtomkring.
Du vet så väl när du går in på stigen att det inte finns någon återvändo, för det är stigen utan slut.
Den här stigen är mörk och snårig. Den stigen kommer att binda dig när du inte ser, den kommer också att låta dig gå vilse. Du bryr dig inte för du har bestämt dig.
Stigen kommer att få dig att gråta, skrika, men det enda svar som du kommer att få tillbaka är ett eko från en rädd flicka.
Stigen kommer att göra att du grips av panik, för du kommer att vara helt ensam, även då månen står som högst på himlen.
Endast skuggorna kommer att vara dina vänner, men även dom kommer att försvinna från dig.
Se dig om en extra gång innan du tar det steget, för den lilla handlingen kommer att förändra ditt liv för alltid.
Är det verkligen det du strävar efter? För detta är stigen utan slut.

Har du stått på den klippan

Har du stått på den klippan, en sommar kväll,
då du kan se ut över både dal och äng, med en solnedgång
som sakta säger farväl åt dagen
Du kan känna vinden blåsa genom ditt hår,
det finns en frihet som du kan bestämma att ta emot, men du vill inte, kan inte släppa taget om din trygghet.
Du vill inte släppa din kontroll.
Det finns en tystnad runtomkring dig, du kan endast höra vattnet som stillsamt smeker dess stenar, det är vattnet som ger liv åt det som en gång dött.
Även hur vackert det är runtomkring dig, så känner du dig inte som en del av den skapelsen, du känner dig som en främling på en plats där inte du passar in.
Du kan känna en hopplöshet inom dig som visar sig genom en tår på din kind.
Du vill kunna gå barfota på ängarna där nere, kunna känna att du och dess jord hör ihop.
Du vill kunna följa vinden, bort till nya platser. Du vill kunna vara fri som en fågel, kunna flyga till platser som endast du drömt om.
Du vill kunna sitta vid den bäcken, som strömmar av liv, dricka av det levande vatten som kan rena din kropp. vattnet som kan fylla ditt tomrum, vattnet som kan läka dina sår.
Du vill leva med det vackra som finns omkring dig, men du kan inte.
För just nu så följer du fotspåren av en främling, som leder dig bort in mot främmande stigar. Bort från den klippan.
Snälla, se dig omkring. Är du beredd att förlora allt för något som bryter ner dig och tar det liv du förtjänar ifrån dig.
När vägen inte har ett slut

Har du känt den känslan att vandra
Men man vet aldrig om vägen har ett slut?
Man vill så gärna se en vacker horisont
Som väntar på en någonstans där framme.
Men varje gång man kommer upp efter nästa
backe
Så möts man bara av en fortsättning av klippor.
En tjock dimma som täcker din mark där du går
Ditt hopp har tagit slut.
Ryggsäcken på din rygg innehåller blödande stenar
Som får dig själv att tappa kraften, du vill bara sätta dig ner
Men du fortsätter.
Har du känt den känslan av ensamheten?
Av att stå vid klippkanten
Du ser dig omkring, men det enda som möter
Din blick är en tomhet.
Du önskade att en vän skulle stå där bredvid dig,
du önskade att någon skulle hålla i din hand,
Så att du inte skulle falla.
Någon som hindrade dig.

Jag står vid ett vägskäl

Jag kan inte se annat än ökenmark runtomkring.
Jag kan endast höra mina andetag, och mina tankar.
Jag ser upp på skyltarna framför mig.
Vänster eller höger, Liv i frid eller liv i självförstörelse?
Det är egentligen en helt självklar fråga
Men ändå så står jag länge kvar och funderar.
Solen är på väg ner, och dimman börjar lägga sig på marken.
Jag har fattat ett beslut.
Jag sätter mig ner på marken, skriver en lapp som jag lägger
Under en grå sten som jag ser.
Det som står på lappen är en hemlighet,
Men ett viktigt meddelande till mina efter kommande.
Jag lämnar min väska, kompass vid skylten ser mig omkring en sista gång.
Men jag har fattat ett beslut.
Jag vänder om, och går till höger. Vägen som leder mig mot
Självförstörelse.
Här fortsätter min resa, men mina efter kommande ska inte följa mig.
Jag stod vid ett vägskäl, valde den vägen jag trodde ledde mig rätt.
Mina saker och kompassen lämnade jag där.
Hur ska jag nu kunna finna vägen tillbaka?

Jag förlorar allt

Jag förlorar på allt som jag trodde på.
Jag förlorade min styrka,
När jag trodde att jag hade kontrollen.
Jag förlorade min lycka,
när jag trodde att den fanns i
självförstörelsen
Jag förlorade mina vänner,
när jag trodde att min enda vän var min
sjukdom
Jag förlorade min kärlek,
när jag trodde att den skulle finnas
i min spegelbild
Jag förlorar min dag,
för att jag
Trodde att min dag var att kämpa.
Lida för att bli en kropp som inte är min.
Jag förlorar mitt liv,
för att jag trodde att revbenen på min kropp
skulle ge mig glädjen, kärleken, tron, och hoppet tillbaka.
Jag förlorar mitt liv,
för den lögnen, som jag trodde var sanningen.
Jag förlorar allt.

Jag vill kunna

Jag vill kunna vakna till en ny morgondag
Utan att behöva känna sorg.
Jag vill kunna le, skratta
Utan att behöva känna en tyngande smärta inombords.
Jag vill kunna gå på gator och torg
Utan att behöva känna kalla blickar efter mig.
Jag vill kunna äta
Utan att behöva känna ångest.
Jag vill kunna se mig själv i spegeln och vara nöjd
Och kunna älska det jag ser.
Utan att behöva lyssna till demonerna som skrattar
Och hånar mig.
Jag vill kunna stå vid spegeln och se en tjej
Som ler.
Men nu ser jag bara en tjej som gråter.
Jag vill kunna sova
Men jag kan inte, för tankarna håller mig vaken.
Jag vill kunna leva

Springer

Jag springer ut genom natten
Men jag vet inte vart vägen leder mig
Jag är omringad av ett mörker
Endast månljuset
Lyser upp stigen framför mig
Löven rasslar under mina
Fötter, de följer vinden efter mig
Jag springer, jag låter inte vassa stenar under mina fötter hindra mig
Ni kan inte se mig
För jag finns nu längre inte kvar
Ni kan endast höra mitt inre
Mina tankar som säger
Spring, spring
Långt bort
Jag viskar
Låt inte blodet från dina frusna fötter hindra dig
Låt inte kvistar, vassa som rakblad hindra dig
Spring
Målet ligger efter nästa backe.
Jag springer
Lämnar det liv jag levde
Försvinner in i min egen värld
Jag viskar:
Tårarna på din kind som fryser till is
Låt inte det hindra dig
Spring
För målet ligger efter nästa backe.

Jag tonar bort

Jag tonar bort allt mer
Min kropp finns ännu kvar
Men mitt inre tonar bort
Och glömmer bort orsaken till livet
Jag låter mig dras ner
Jag snärjer kedjor runt mina händer och fötter
Jag binder upp mig i det som
Jag trodde gav mig livet tillbaka
Jag bär stenar på min rygg
Blödande stenar
För att visa att jag orkar vandra
Men mitt sanna jag
Tonar bort
Tjejen finns inte längre kvar
Det enda som finns kvar är
En tomhet
Som jag trodde gav mig glädje
Tårarna som jag trodde
Var styrka
Smärtan som jag trodde
Gav mig lyckan.
Jag tonar bort allt mer
Och jag tillåter mig att sänka mig ner
På djupets botten

Död trädgård

Jag ser ut över gården som
Brukade vara full av röda rosor, och ett stort
Grönt äppelträd
Jag brukade sitta under trädet
Och lyssna till fåglarna som byggt bo ovanför
Alla dessa färger runtomkring gjorde mig glad.
Nu när jag tittar ut
Så har glaset på rutorna spruckit
Det finns inte längre rosor
Inte heller ett grönt äppelträd
Nu står det endast kvar en stomme
Någonting som inte längre är någonting värt.
Jag går ut
Det gröna gräset som en gång fanns
Har nu torkat
Och en tjock dimma begraver blommorna som
En gång växte
Jag lyssnar, jag kan inte höra fågelsången
Som en gång fanns där
Det enda jag kan höra
Är mina tunga andetag
Det enda jag har kvar är minnen
I mina händer finns bara en tomhet
Jag brukade hålla ett hjärta där
Men det hjärtat har jag för längesen gett bort.
Det här är en död trädgård
Det finns inget liv.

Farliga gränser

Det finns vissa gränser som man aldrig kan passera
Utan lov. Några som är så smärtsamt uppbyggda
Att minsta beröring kan få hennes ögon att
Fyllas med tårar
Det är murar uppbyggda av hennes stolthet och kontroll
Det är något
som hon inte är villig att släppa taget om
Hon är lurig bakom dessa murar
För att hon vet att det är endast där hon kan få vara
Sig själv
Och inte ställas mot väggen av som hon ser
Är omöjliga krav från omgivningen.
Där kan ingen nå henne
För där bakom så lyssnar hon inte.
Det finns hemligheter som ingen annan kan förstå.
Det är farliga gränser
Som gör att du inte kan nå till hennes Inre, till hennes hjärta
Det skulle krävas en stor kamp mot henne
Om du skulle försöka passera hennes gränser
Utan hennes tillåtelse
För hon ger inte upp de murar, som hon anser är tjocka
Och starka som stål. Ändå så visas det för omgivningen, att muren är
En illusion, det är tunt som ett silkespapper
Och kan lätt rivas sönder.
Men för henne så är det murar, som hon skyddar sig bakom
Murar som
Hon försöker ta sig över.

Känslan

Känslan av att inte räcka till
Känslan av att vara värdelös
Känslan av att inte finnas till, vara luft.
Känslan att inte vara accepterad.
Känslan av att vara ensam.
Känslan av att bryta ner sig själv.
Jag plågar mig själv
För att jag inte räcker till.
Jag skadar mig själv,
För att jag känner mig värdelös.
Jag svälter mig själv för
Att jag inte finns till.
Jag skadar mig själv
För att jag inte passar in.
Jag svälter
För att jag ropar på hjälp.
Jag skadar mig själv
För att någon gång bli älskad.
Jag har hittat någon som får mig att känna mig lyckad,
Att jag finns till.
Hon får mig att känna mig accepterad inom gränserna och
Som aldrig lämnar mig ensam.
Hon lär mig att älska självförstörelse
och kontrollen fick jag, som belöning.
Jag gav upp mitt liv, för att jag hittade det jag sökte efter.
Jag sökte känslan

Varför

Varför lockades jag till detta?
Denna självsvält
Detta kontrollbehov, rädsla
varför måste jag gråta mig till sömns varje natt,
Allt för denna smärta.
Varför sitta i denna bur, utan nyckel?
För att föröka överleva ångesten.
Denna självsvält ger mig kontroll, det är jag som bestämmer,
Och ingen kan ta den kontrollen ifrån mig.
Kontrollen ger mig makt, styrka.
Men den bryter ner mig, bryter ner mina chanser
Till att leva
Jag gråter, den gör mig tillgiven, mina tankar berättar
En historia för mig.
historia om liv, ett lyckligt liv.
All smärta tär mig inombords, men ger mig ännu hopp om
Att jag är på väg att nå mitt mål.
Ett mål i jordens yttersta gräns av möjligheter.
Varför lockades jag in i detta?
Jag hade allt.
Det enda som jag har kvar nu, är mina tankar som är mina enda vänner, tankar som hjälper mig att förgöra mig själv.
Ett liv under krav, regler och svält.

Så många

Så många tårar faller,
Så många tårar som ska falla.
Så stor ångest som tynger mitt bröst,
Ska också tynga ner min morgondag.
Så mycket smärta,
Smärtan som gror för varje ändlös dag.
Så många sömnlösa nätter ligger bakom mig,
Så många nätter som ligger framför mig.
Så många rop efter hjälp,
Min röst orkar snart inte mer.
Se in i mina ögon, se mitt inre.
Mina ögon fylls dagligen av tårar,
Tårar som berättar om min ångest som tär mig
Inombords. Se, smärtan som river i mitt bröst,
Som kan får mitt hjärta att stanna.
Smärtan som får mig att vilja ge upp
andan. Lyssna till mina ord för mina krafter är slut.
Att leva på luft och vatten,
För att försöka uppnå det perfekta.
Det perfekta som aldrig kommer att dyka upp i min
Spegelbild.
Varje natt så sitter jag vaken,
I min ensamhet, med mina tankar.
Med tårar som rinner nerför min kind.
Jag gråter av förtvivlan, ångest, oro, gråter av rädsla.
Gråter av att denna sjukdom tar mitt liv ifrån mig.

Träsket

Klockan är halv tre på natten
Jag står bland höga tallar, mitt i ett träsk.
Jag ser mig omkring,
Men det enda jag ser är ett mörker.
Dimman ligger tätt på marken,
Jag kan inte se en väg framför
Jag kan skymta ett ljus bakom berget
Bakom kullen,
Där ligger en dal.
Jag vill ta av mig mina svarta, leriga kängor
Och gå barfota i gräset upp mot kullen.
Jag vill kunna stå där och se ut över dal och berg,
Framtiden.
Jag vill kunna se ljuset där bortom molnen
Där en klarblå himmel finns
Och dess sol.
Som visar mig stigen som jag ska vandra
Men jag kan inte.
Jag backar tillbaka,
Ser ner mot träsket, där står jag.
Det är en skugga av någonting som inte finns kvar.
Bojor kring hennes händer och fötter finns
Fastkedjad på träsket botten.
Vem var den flickan,
Som ingen ville veta av?
Hon som hade gett upp hoppet om en ny morgondag.

Hon sjunker in i apati

Hon känner det som om att alla bara går förbi
Hon innesluter sig i sig själv
Rädsla för dagen
Men får stryka om natten
Hon vill ge upp andan
Men kämpar ändå vidare
Hon kämpar emot allt som inte hör till hennes värld.
Hon vill så mycket
Får så lite tillbaka
Det är en kamp mot det osynliga.

Jag är så trött

Jag är så trött att vara här.
Att vara pressad av min rädsla
För de låter mig inte vara.
Den här smärtan är för stark,
För verklig
Jag är bunden av mitt liv jag levde.
Mina sår kommer aldrig att läka.
För jag kämpar emot.
Min närvaro finns inte längre kvar.
Det finns så mycket som
Tiden inte kan stoppa.
Så låt mig bara gå.
Jag är så trött att vara här.

Hemsökt

Jag är hemsökt av mörkret.
Skuggorna som följer mig, från skogen.
Följer mig genom natten.
Jag är hemsökt. I mina tankar bor dom.
I mina drömmar, viskar mörkret åt mig.
Sömnlösa nätter får mig att bli tillgiven.
Tillgiven att lyssna, lyssna på vad dom har att säga mig.
Lyssna när de skrattar åt mig. Lurar mig. Fångar mig.
När de färgar mitt hjärta svart. Jag ser hur de lurar en snara kring min hals.
Är beredda att dra åt. Mitt liv är ingen frihet längre.
Jag är bunden i min egen kropp.
Mörkret hjälper mig. Hjälper mig att svälta.
Hjälper mig att ljuga, hata, och förstöra.
Dom hjälper mig att självförgöras in i en ond cirkel.
Det är mörkt. Tyst, ensamt.
Men mörkret ger mig makt, ger mig kontroll.
Regler, ska följas strikt.
Att svälta ger makt, viskar dom.
Att svälta ger självbehärskning och styrka.
Jag är hemsökt av mörkret. Skuggorna som följer mig, från skogen.
Följer mig genom natten. Det här är ingen dröm.
Det här är min vardag.
En vardag i mörkret, i kampen mot min egen kropp.
Jag lever inte längre, men min kropp.
Mina tankar är inte mina tankar, det är mörkret själv som talar.
Lyssna inte på vad jag har att säga, för jag ljuger bra.
Jag är hemsökt.

Dagarna går

Då är jag stark.
Pro ana älskar mig.
När kvällarna kommer, finns också ensamheten i större grad.
Tårarna kan fylla det djupaste hav, som ingen ser.
Kvällarna bestraffas jag, pro ana hatar.
Sömnlösa nätter.
Fylld av ångest.
Fylld av oro. Hat.
Dagarna går. Hur länge ska jag orka?
Hur länge ska jag behöva bestraffas, straffa mig själv?
Jag lider. Men det är få som orkar se.
Vill se.
Ingen vill förstå, hur det egentligen ligger till.
Jag ropar i det tysta.
Jag försöker stå emot frestelserna, som ger mig ångest.
Vad har jag gjort?
Det var inte meningen, att detta skulle hända.
Jag ville ju bara bli smal.
Jag ville ju bara bli älskad.
Accepterad för den jag var.
Jag ville bara kunna älska mig själv.
Min spegelbild skriker åt mig.
Skrattar år mig. Hånar mig.
Jag visste inte vad som var på väg att hända.
Jag visste inte att för var dag som gick, så drogs snaran åt mer.
Jag såg inte det osynliga.
Jag lyssnade bara. Det tar aldrig slut.

Ta steget

Att våga ta steget.
Ut i ett mörker.
Jag ser ingenting, vet ingenting.
Varför är ovisheten så svår?
Varför känns stegen tunga?
Ett krav.
Att våga ta steget.
Mitt hjärta fylls av oro.
Ångest.
Sorg över att klockan går,
Och jag har inte möjlighet att finnas med.
Jesus,
Hjälp mig.
Hjälp mig att våga ta steget
Steget mot din famn
Livet

Spegel

Morgondagens spegelbild
Skrattar åt mig
Hånar mig
Människan som tittar tillbaka på mig
Vill jag inte känna till
I morgondagens spegelbild
Finns en flicka
Det är min fiende
Hennes kinder är tjocka.
Hennes lår är feta
Hennes rumpa är stor
Människan i spegeln skrattar åt mig
Gråter
Människan i spegeln är jag
Morgondagens spegelbild är min
Fiende

Kan ni inte se

Att glöden som en gång fanns i mina ögon, sakta har blivit matta?
Kan ni inte se, min historia?
Kan ni inte försöka lyssna på mig när jag talar?
Lyssna på vad jag egentligen har att säga?
Ni måste läsa mellan raderna som jag skriver, vad det egentligen är jag vill ha sagt.
Se mig djupt in i mina blåa ögon, kan ni inte se? Det djupaste hav, fylld av sorg och saknad.
Se den lilla flickan som sitter ensam, som bara söker efter svar på sina frågor.
Hon vill leva. Ser ni inte henne som ropar efter hjälp? Ropar efter bekräftelse.
Gnistan som en gång fanns, som liknade stjärnorna på himlen.
Kan ni inte se? Lyssna inte på mina lögner.
Försök att tolka mina signaler, det är lättare än ni tror.
Ni tror ni ser sanningen. En tjej som har kontroll, som är stark.
Se inte det.
Se mig. Jag står framför er. Men ni kan ändå inte se, mig.
Jag är en liten flicka, som har tappat kontrollen, och jag är svag.
Jag är rädd. Snälla, kan ni inte se? Jag hade drömmar, hade ett mål.
Men nu har framtiden glömts bort. Det enda jag har kvar, är nuet.
Fångad i en ond cirkel som ingen får spräcka.
Jag är rädd att förlora kontrollen jag trodde jag hade.
Jag är rädd. Jag är omringad av människor, men ingen kan förstå.
Ingen vill veta. Det är endast jag kvar.
Jag isolerar mig själv, från livet.
Ingenting är längre viktigt runtomkring mig.
Endas min spegelbild betyder någonting.
Snälla kan ni inte se?

Det är en evig kamp

Varje dag och natt
kommer att fortsätta att vara
En kamp mellan mig och det osynliga.
För jag tillåter det hända.
Jag har gett henne allt.
Jag gav  mitt hjärta, jag gav mitt liv.
Nu kämpar jag med dagliga tankar
som tär inombords och som bryter ner
Minnen av det liv jag en gång levde.
Endast foton kan få mig att minnas att förr var jag en flicka,
Som oftast alltid log.
Jag sprudlade av sann lycka och kärlek.
Var är den flickan nu?
Jag tryckte ner henne mot marken, spottade på henne,
skrek på henne att hon var ful, fet och att den flickan var värdelös.
Varför?
Jag vet inte, men den lilla flickan bar på en hemlighet,
något som bröt ner henne, något som fick henne att gråta sig
Själv till sömns varje natt.
Det är en evig kamp, mellan min kropp och det osynliga.
Ingen kan göra något åt det, för det är endast jag som kan ta ett beslut.
Endast jag som kan bestämma. Jag är rädd för dagarna som kommer, jag är rädd om natten.
Varje natt känner jag mig övergiven, jag står där ensam. Saknar det liv jag levde, saknar den lilla flickan jag var.
Jag kan endast höra hennes röst ibland som ekar genom natten. Tvinga mig inte att gå tillbaka, för jag har ingenting kvar.

Jag vill

Jag vill känna kärlek – här finns bara hat.
Jag vill känna trygget – här finns endast osäkerhet.
Jag vill känna närhet – här finns bara ensamhet.
Jag vill kunna skratta – men här finns bara gråt.
Jag vill vara fri – men här finns endast fångenskap.
Jag vill känna frid – men här finns endast oroligheter.
Jag vill kunna leva – men här finns endast död.

Förlåt mig

Förlåt för att jag låter dig svepas ner i mörkret med mig.
Förlåt för att ditt hjärta måste bära delar av den smärtan som byggs upp runtomkring mig.
Förlåt mig för att jag inte orkar möta sanningen, utan väljer att lyssna till rösterna i mitt huvud.
Istället för att lyssna till det du har att säga.
Förlåt för att mina tårar på min kind ska beröra ditt inre.
Du ska inte behöva gråta salta tårar för mig skull, och heller inte smärtan ska du bära.
Förlåt för att jag är svag och att jag låter min rädsla hindra mig från att ta ett steg mot din riktning.
Förlåt för att jag stänger in mig själv bakom mina murar, och lämnar dig utanför och låter regnet tynga ner dig.
Jag ser mig om och ser din oro, likt en stjärnklar himmel i dina ögon.
Men jag lämnar dig.
Förlåt för att jag orsakar tårarna på din kind, för att du måste kämpa emot mig för att jag inte vågar se dig i dina ögon och se din sanning.
För att jag inte orkar lyssna till dina ord.
Förlåt för att mitt liv påverkar dig, det var inte min mening att just du skulle behöva kliva in i detta mörker där jag befinner mig.

Så från djupet av mitt hjärta, förlåt för att min rädsla och osäkerhet ska behöva beröra ditt inre och lämna djupa sår i ditt hjärta.

Stigen

Dimman har lagt sig som ett tjockt duntäcke på marken, som nu döljer stigen jag en gång såg.
Den solen som tidigare visade vägen för mig har nu ersatts av ett mörker.
Skogen, den gröna mjuka mossan, blommorna, allt har nu omvandlats till en snårig och kall urskog där endast skuggorna är min vän.
Mörkret ger mig en rädsla och oro över ovisheten som jag aldrig tidigare hade, över vad som låg framför mig.
Fåglarna som en gång sjöng för mig har nu tystnat och det enda jag kan höra är mina egna tunga andetag.
Jag kan känna hur hårt mitt hjärta bultar.
Jag står nu helt ensam på en plats där jag aldrig varit tidigare.
Jag är vilse.
Jag lyfter min blick och hoppas på att någon ska se mig som kan leda mig rätt.
Jag blundar och jag känner det nu allt starkare än någonsin
Att jag inte är ensam.
Jag kan känna en närvaro finna sig bakom mig som viskar orden till mig som jag är så desperat efter att få höra.
Där är vägen du söker
Jag låter nu min illusion leda mig framåt.

Jesus hjälp mig

Hjälp mig att finna tillbaka
Finna din trygga famn igen.
Lyft upp mig och låt mig få vila.
Glömma allt.
Jesus
Hjälp mig att våga gå mot friden
Och låta dig toka bort mina tårar.
Hjälp mig att våga ta ett steg i din riktning.
Jesus jag vet att den här vägen är fel
Och leder mig bara mot döden
Så snälla lys upp med ditt ljus och din närvaro
Så att jag ska se var du är i mitt mörker.
Jesus förlåt för min svaghet
Att jag väljer att stå kvar.
Jesus jag ber dig vänta på mig
Låt mig inte förlora dig.

Hon söker efter eviga svar

Hon söker efter eviga svar när, hon än en gång går ut genom dörren och möter denna natt. Dess oro inombords blir än en gång mer påtaglig.
Hon blir slagen och fälld av det mörker, som än en gång försöker ta över hennes liv genom hennes tankar.
Hon är nu mer ensam än någonsin.
Nu är det endast hon och hennes hjärnspöken som går längst vägar hon aldrig vandrat på förut.
Hon ställer frågor ut i tomma intet, men får endast höra en svag röst från en rädd flicka som gråter och försöker förtvivlat att springa ifrån sig själv och sitt eget liv.
Tårarna på hennes kind är svaret på hennes frågor.
De sorgsna ögonen speglas av ljuset från gatulyserna och är bara ett bevis på vad som pågår på hennes insida. Den smärtan, oron, ångesten, rädslan och självsvälten.
Hon sjunker ofta ner på marken av utmattning, och ser ut över ställen hon aldrig sett förut och låter sig slukas av skuggorna som nu omger henne.
Den flickan som går ut genom dörren dessa nätter är jag.
Jag är hon som blir slagen till marken varje gång jag försöker stå på egna ben.
Det är jag som går efter vägar som jag aldrig vandrat på förut, det är min egen röst som jag hör, flickan som gråter.
Det är mina ögon som du kan se som skimrar likt tusentals stjärnor, blanka och trötta.
Det är jag som sjunker till marken, och låter mig själv slukas av skuggorna som jag då låter omfamnar mig.
Det är jag, som söker efter eviga svar.

Smärtsamt leende

Hur kan ett leende göra så ont?
Hur kan det få mitt hjärta att blöda varje gång?
Med mitt leende så följer en mask.
En mask som jag bär med mig dagligen, varje gång jag öppnar dörren till verkligheten som finns utanför.
Osäkerheten.
För att inte visa upp vad som egentligen pågår
Bakom. Den glada flickan dom ser.
Dom ser inte att dom glittrande ögonen gråter varje kväll.
Dom kan inte höra dom hårda orden bakom det mjuka leendet, som jag talar till min spegelbild.
Det är ett smärtsamt leende som jag bär på.
Det är en mask som hålls upp för att inte visa flickan som gråter bakom.
Varje gång jag möter mina vänner, min familj så vill jag så gärna att dom ska se igenom masken och se min verkliga rädsla och smärta bakom.
Jag vill att dom ska hjälpa mig, rädda mig från mig själv!
Mitt leende gör så ont, för att jag egentligen vill gråta.
Mitt skådespel är så smärtsamt, för egentligen vill jag visa upp den jag egentligen är.
Den svaga lilla flickan med ett tomrum inombords.
Hon som skriker efter sanningen.
Skriker efter att bli fri igen.

Mitt eget fängelse

Jag är fången i det fängelse som jag själv skapat.
Det är jag har byggt upp taggtrådar runt mig.
En stark mur som skyddar mig.
Du kan endast se mig genom sprickorna i fasaden, där ser du en flicka som gråter.
En flicka som ropar efter hjälp, men som nu har bestämt sig att sköta detta på egen hand.
Du kan nu inte längre nå henne.
Jag har låst kring mig, och nycklarna kan du längre inte finna.
Jag är stark nog att stå på egna ben.
Jag har varit ensam i hela mitt liv, och aldrig haft en axel att luta mig emot.
Så tro inte att jag inte vet hur ensamhet känns, för jag vet.
Tro inte att jag vet hur hårt ord slår mig, för jag vet hur det känns.
Tro aldrig att jag inte vet hur det är att se döden i vitögat, för jag vet.
Jag är inte rädd längre.
Mitt eget fängelse har jag valt att stanna i, och du kan inte längre nå mig.
Jag gav dig förr verktygen, nyklarna till mitt inre.
Så du kan se mig genom sprickorna i fasaden, men längre kommer du inte.
För jag släpper inte in dig.
Jag är stark nog att stå på egna ben.
Även om detta innebär isolering, så är jag nu villig att ta den.
Mitt liv är ett fängelse.
Jag har låst kring mig, och murarna kan du inte längre ta dig över.
För det är nu murarna som skyddar mig.
Och det är här jag väljer att stanna.

Ångest

Han slog till mig än en gång. Jag kan nu känna hans närvaro bakom mig, likt en siluett.
Tårarna som rinner nerför mina kinder är smärtsamma, jag kan känna varje tår pressar sig neråt likt rakblad som skär upp min hud.
Tårarna omformas likt bloddroppar på mitt skrivbord.
Jag försöker stoppa det.
Men kan inte.
Han skrattar åt mig.
Hånar mig.
Vad har jag nu gjort?!
Lämna mig ifred!
Jag har inget gjort för att förtjäna den ångesten som du nu ger mig, ingenting!
Jag kan känna hans tunga andetag mot min hals.
Kalla kårar går genom min kropp, och jag vill fly.
Men ångesten trycker ner mig i stolen och likt snaror binder han upp mig för att plåga mig.
Jag skakar för att han skrämmer mig.
Jag vill springa ut i natten, nu!
Jag vill inte stanna här inne, för han finns här.
Men jag vet att när jag kommer ut så kommer han att vara den skuggan som förföljer mig.
Ångest, sluta plåga min kropp!
Jag har inget gjort för att förtjäna denna smärta!
/Maria