Metodövning

Inne i klassrummet, väl för sent inser jag vad det är som händer, praktisk övning. Som jag inte vill medverka i, men jag måste. Paniken sätter sig som en kedja runt min midja och drar åt. Jag måste lägga mig för att andra ska använda min kropp för att träna sina kunskaper och utföra till praktik på.
Mina ögon är blanka och jag kan snart känna en tår på min kind. Jag skakar, för endast blotta tanken av att andra ska ta i mig skrämmer mig. När jag vet hur dåligt jag mår själv av att tvingas bära denna kropp och ta på den, och nu ska andra använda mig som docka. Jag ligger ner i sängen och ser mig omkring för att finna mig en flyktväg, men alla människor ställer sig som en mur runt mig så att mina chanser av att vilja springa ut därifrån trycks ner mot marken precis som jag pressades ner i madrassen, när ångesten satte in.
Jag försöker le och visa mig själv som oberörd, men jag kan inte. Jag är fast i en mardröm. Mitt hjärta slår hårt och jag kan känna slagen så väl. Det är ett bevis på att min kropp nu är jag redo att fly. Jag lås fast plötsligt med ett bälte mellan mina ben som sedan omringar mig med två personer som snabbt drar mig upp i sängen. Jag hänger inte med för mina tankar är fortfarande nere på botten, nertryckt av skam, förnedring och ångest. Alla ser mig och jag kan känna hur alla blickar överskådar hela min kropp. Gång på gång utförs olika övningar, och jag inser att det är bara att acceptera att jag inte tar mig bort.
En liten lättnad känns när jag hör en dov röst meddela att lektionen är slut. Jag sätter mig upp och hoppar ner från sängkanten och tar på mig mina skor, jag är yr. Jag grabbar snabbt min jacka för att dölja mig. Jag kan höra ord inom mig, hånande ord som bildar kalla kårar genom min kropp när jag tar i dörrhandtaget och går ut. Jag lämnar folkmassan och går in på närmsta toalett, låser in mig. Kort därefter sjunker jag ihop på golvet och gråter. Maskaran rinner och jag inser sedan att det inte dröjer länge innan jag måste befinna mig på nästa lektion. Jag reser mig upp och står och tittar mig i spegeln och börjar torka bort maskaran från mina kinder. Jag kan dölja tårarna som runnit, men mina ögon lämnar spår kvar av kampen inombords, och är fortfarande blanka när jag låser upp dörren och går ut. Med litet hopp om att jag kommit ifrån alla människor så stöter jag plötsligt på min lärare. Hon tar tag i min arm och ber mig att stanna. Jag tittar försiktigt upp och ser henne i ögonen och får inte ut ett ord. Jag blev låst.  Hur är det egentligen, utbrister hon. Orden skär i mitt inre men jag svarar snabbt att allt är som det ska och att jag endast fått något i ögat som irriterar mig. Jag ställer henne en motfråga som jag länge velat fråga henne, och får ett svar. Sedan drar jag mig snabbt därifrån, med orden att jag har ärenden att uträtta. Korridorerna stäcker sig nu mils långa. Och jag känner mig svag, benen vill inte hålla mig uppe. Jag förlorade en del av mig själv i morse (en viktig del).
Jag känner mig helt tom då jag går igen mot klassrummet. Stegen känns tunga men jag går. Det är fönster, inglasat runt mig, jag ser ut över staden och mina tankar för mig bort från denna plats. Jag finns inte längre närvarande då jag än en gång öppnar dörren till klassrummet och kliver in. Där sitter alla och väntar på mig. Allas blickar dras från läraren till mig. Mina ögon fylls än en gång av tårar men rädslan är så stor att den snabbt slår till mig med ett slag i ansiktet som får mig att hålla tillbaka. Jag känner mig spyfärdig och paniken sätter sig än en gång som en klump i halsen, och jag blir stum. Det känns som att jag inte kan andas.
Endast svaga ord kommer ut ur min mun; Förlåt att jag är sen, sedan sätter jag mig ner och försöker sjunka bort till en bottenlös grund, men när jag kollar upp är jag fortfarande kvar.
Lektionen pågår och jag ser flera gånger ner på min klocka på armen, den tycks ha stannat. Tiden känns som att den står stilla.
Det kryper i benen och jag reser mig upp och går ut, låser in mig än en gång på toaletten. Jag kommer på mig själv att jag springer och gömmer mig. Att jag nu sitter på toalettsitsen med uppdragna ben för att försöka bli så liten som är möjligt, att det var möjlige. Jag kan höra fotsteg utanför dörren, ett par nycklar som tar mig tillbaka till verkligheten, men jag vill inte gå ut. Jag vet att det är en viktig lektion jag missar delar av, men när jag försöker samla mod att gå tillbaka så slås jag endast tillbaka av mina rädslor. Jag reser mig upp från toaletten och låser upp dörren då jag stannar upp för yrseln hindrar mig från att ta ett steg ut. Jag börjar känna mig mer illamående än jag tidigare varit. Jag går tillbaka till lektionen men känner att jag inte kan stanna, för inget positivt kan hända av min närvaro. Jag går till läraren som ser att jag ser blek ut, och jag tillåts att gå. Är det panikångest jag drabbades av?
Men en större lättnad, men betydligt svagare så tar jag min jacka och väska och går ut genom dörren. Den här dagen, som jag trodde skulle kunna bidra till något gott, visade sig att jag lyckades sumpa genom mina rädslor.
Än en gång vann ångesten över mig.