Så nära, men ändå så långt borta

Jag är så nära att söka hjälp, men ändå så är jag längre bort i mitt sinne med Ana än jag någonsin varit. Så nära att söka hjälp, men ändå så långt borta jag någonsin varit med en starkare vilja att gå ner mer i vikt och kämpa med mina hjärnspöken att bli smalare och mer beslutsam att lyckas nå min mål vikt. Desto mer jag går ner i vikt desto tjockare känner jag mig. Ju mer jag blir smalare och känner revbenen på min kropp, desto tjockare blir min spegelbild framför mig. Mina hjärnspöken spelar ett spel med mig, som jag vet innerst inne är lögner men som jag tror är den enda sanningen till 100 procent. Den känslan jag har över att gå ner i vikt är att Ana och mina hjärnspöken gör mig blind över vad mina utomstående ser, dom gör mig även blind för mig själv och det som jag uppfattar. Jag kan inte se mina lyckanden att gå ner och bli smalare som mina vänner säger mig. Jag kan inte se det som dom ser längre. Mina hjärnspöken leker med mitt sinne och får mig att starkare för var dag som går se saker i min spegelbild som kanske egentligen inte finns där. Dom gör allt för att förvränga min bild av sanningen, allt för att jag ska fortsätta att gå ner mer i vikt. Om jag kunde se det som alla andra ser, skulle jag då vara nöjd med min viktnedgång? Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro längre. Det känns mer och mer för var dag att mina vänner ljuger för mig och att mina hjärnspöken är de enda som talar mig sanning. Jag känner mig rädd och förvirrad. Jag är längre bort, mer bunden i mig själv än jag trodde.

Rädslorna får mig att falla så fort jag försöker resa mig

Så fort jag försöker tänka mig in i att söka hjälp, så backar jag direkt av mina inre rädslor. Jag vet inte vad jag är rädd för men något är det. Varför är jag rädd att söka hjälp och komma på fötter? Varför är jag rädd över att börja äta normalt och få börja leva mitt liv på riktigt?
Varför är jag så rädd att stiga ur min ram och gå ut i det fria? Varför är jag rädd att lämna ångesten, tyngden, smärtan och mörkret som plågar mig daglgen? Detta liv som jag nu lever har blivit min trygghet. Jag är rädd att förlora kontrollen som jag har inom dessa ramar som jag skapat runtomkring mig. Ingenting som finns här ger mig något som är värt att behålla. Ingenting som finns här gör mig gott, men jag väljer ändå att stanna kvar idet för att jag är rädd för att möta det som en gång var så vanligt för mig. Rädslorna får mig att falla så fort jag försöker resa mig. Jag vet mycket väl att jag en dag måste ta tag i mitt liv, jag kan och vill inte leva så här. Men den dagen skrämmer mig lika mycket som att jag längtar tills när jag väl kommit till det kapitlet i mitt liv. Jag är inte stark nog idag att ta det steget som behövs, jag är inte motiverad. Men jag vet att inom en snart framtid så står jag där, sargad, trött och vill ha hjälp. Den dagen kommer vara min värsta dag men även min bästa.