”Klockan är fyra på morgonen jag sitter vid mitt fönster. Dimman ligger som ett tunt duntäcke på marken, det får husen att sväva.
Jag ser frosten som har frusit min cykel till is. Det är som om tiden har stannat.
Jag kan inte se en enda människa ute, för det enda som fångar min blick är en fågel som så färgglad sitter uppe i en gran.
Jag ler. Djur har alltid varit någon speciellt för mig, de får mig att bli glad.
I min högra hand så håller jag i en kopp med grönt ört- te, det värmer min frusna kropp. I min andra hand så håller jag i en papperslapp, det står ett telefonnummer där. Numret går till en klinik som hjälper tjejer som har fastnat i ätstörningar, men jag kan inte förmå mig att ringa dit, för jag tycker själv att jag inte behöver det för att jag inte ser ut som någon som har problem med maten.
Jag är inte tillräckligt smal. Jag sitter ensam i mina tankar. In i mina tankar kan ingen komma. Men ändå om bara någon visste.
Mina tankar är inte bra tankar, utan tvärtom. Tankarna får mig att må fruktansvärt dåligt. Det är som om tankarna vet allt om mig, som om det är mörkret själv som har tagit över min kropp och mitt sinne. Han vet precis vad som får mig att må dåligt.
Han tar över mitt tankeliv.”

/Maria