Vem bär ansvaret över att så många unga flickor i dag drabbas av ätstörningar. Anorexia och bulimi. Är det samhällets krav på utseendet eller är det föräldrar som skadat sina barn psykiskt genom sin uppväxt som bidrar till en stor osäkerhet hos barnen som gör att dom desperat söker efter saker som gör att just dom ska bli älskade och passa in. Att om de får den perfekta kroppen så kommer alla problem lösa sig och livet kommer att vara värt att leva igen? Är det värt att riskera att barn och ungdomar fastnar i en ätstörning för att samhället mer och mer tillåter det att hända? Är det meningen att barn ska gå genom dagar i ren ångest, sorg, ensamhet, smärta och självsvält blandat med hetsäting? Det är inte värt det. Ungdomar med ätstörningar sitter fast i ett beslutsamt mönster som man känner krav att slutföra för att ens vardag någon gång ska kunna bli hel igen, att hjärtat som var trasigt ska läka.

”Jag ska bevisa att jag kan bli smal, och på så vis kommer allt bli bättre” ”Jag måste bli smal, svälta göra allt för att få passa in” ”jag ska inte vara sämre än någon annan, om dom klarar det, varför skulle jag vara sämre?” Orden ekar genom mitt inre. Varje gång jag lyssnar till mig själv, när jag talar så skär det djupa sår i mitt bröst. Jag hör mig tala, men mitt hjärta säger annat. ”Stanna, stopp se dig om, du går på fel väg” Men jag fortsätter ändå plåga mig själv. Varför? Jag vill ju bara bli smal. Känna att jag lyckat kontrollera något i mitt liv. Att jag kan kontrollera mig själv med strama tyglar och aldrig ge upp för att det skadar mig. Hur kan det gå så långt att man glömmer se vad som pågår runtomkring, det enda man ser är sig själv och den kroppen man vill ha. Varför blir man så besatt av allt detta? Jag triggas av skyltdockor, modeller i tidningar och tv:n. Det finns överallt. Att tio åringar speglar sig och säger att dom är tjocka när dom är normalviktiga, det är sjukt det kan jag erkänna. Det är något i vårt samhälle som får unga flickor och tonåringar att följa strömmen och lämna sig själv för en dröm. Vem bär ansvaret för att barn och ungdomar fastnar i en ätstörning. Man kan inte anklaga flickorna när dom väl sitter fast. För att det är inget dom ville. Aldrig. Det som de trodde skulle leda dom rätt visade sig när det kom upp till ytan, endast leda dom rakt in i en mardröm. En mardröm de inte kan ta sig ifrån än hur mycket dom vill det. När man har kommit dit, så vet man inte mycket längre om vad som är rätt att göra, heller inte vilken väg man ska går eller vem man ska lita på. Nu kan även ens bästa vän vridas om, och man ser nu henne som en fiende för att hon genom att erbjuda hjälp, ”erbjuder bara nu ett led för att man ska misslyckas med att uppnå den drömmen man så starkt håller fast vid.” Hon kommer här att lämna vännerna hon älskar, gå emot alla som vill hjälpa henne. Hon lyssnar på sina hjärnspöken och tror och hoppas på att det dom säger är sanningen. Hon vet att svälta är fel. Hon vet att hennes vänner vill hjälpa henne, för hon känner att dom visar henne den längtan igen som hon djupt inne bär i sitt bröst. Men hon går. Förvirrad och ensam väljer hon nu att leva i förtvivlan, lyssna på rösterna i hennes huvud som hon vet endast skadar henne, dom vill ta död på henne. Hon är rädd, för hon skulle helst av allt vilja lämna alla mål och drömmar, och vända om och springa emot sina vänner och ta emot den hjälpen de erbjuder. Varje gång hon känner att hon inte orkar, så tar hon ett steg fram, men tar sedan snabbt två steg tillbaka av rädsla för att tappa kontrollen över sitt liv. Vad befinner sig bortanför mörkret, kontrollen och självbehärskningen? Vad finns det som väntar om man inte lyssnade till vad hjärnspökena hade att säga, kan det finnas frihet som man inte visste fanns? Kan det finnas ett bättre liv som jag förtjänar att ta del av? Hur kan man så lätt lämna detta liv för att leva i något som inte existerar, något som man bara kan känna men inte se? Ångest, likt en gestalt som besöker en om natten, som man hör likt fotsteg efter en när man är ute och går. En osynlig beröring som får en att gråta. Vem bär ansvaret för detta? Vem är det som skapar dessa möjligheter till död? Samhället bidrar till att vi ungdomar och barn skapar oss en bild av hur vi ska se ut för att passa in. Här får man inte vara den man är, utan ska vara likt en modell. Varför ska man inte kunna få leva som man är skapad? Föräldrar, ge era barn det dom förtjänar, och visa de att dom förtjänar att vara den dom är, och att dom är betydelsefulla som dom är. Få dom inte att tvivla. Det behövs så oerhört lite för att ditt ord ska ta skada. Fick jag gå tillbaka 3 år och vetat om nu vad jag gick emot så hade jag stannat upp och sagt till mig själv att jag är värdefull precis som jag är och ingen ska få mig att tro något annat. Det jag lever i idag är sjukt, det finns inget liv endast död. Jag går på en väg som jag vet för mig längre bort, som får mig att binda upp mig mer och mer för var dag som går, jag binder upp mig i det osynliga. Kommer jag att bli nöjd någon gång? Kommer jag att klara av att se mig själv i spegeln och gilla det jag ser? Kommer jag att klara av att älska mig själv precis som jag är. Jag vet inte. Jag vet inte vad som kommer att hända i morgon, jag vet bara att den kommer att vara innehållsrik av ångest, själv hat och straff. Tyngande bördor som aldrig verkar vilja lätta från mitt bröst. Jag ber om frihet. Min hjälp finns var jag en ser, men jag väljer inte att ta emot den, för jag lever i min falska trygghet som jag väljer att behålla. Jag har levt i detta länge, hjärnspökena är mina vänner. Dom straffar mig, hånar mig och skadar mig, men dom är ändå dom jag litar på mest. Dom ger mig beröm då jag lyckas svälta mig själv mer, och undvika situationer som jag vet inte är bra för mig. Jag får beröm då jag ljuger. Är det detta som ger mig liv, nej jag vet att det inte stämmer. Men försök förstå mig. Jag klarar inte av att lämna denna cirkel som omsluter mig, jag vill inte gå utanför murarna jag byggt upp, för där ute väntar en ovishet som skrämmer mig. Jag har mål som jag stävar efter, drömmar som betyder allt. ”Att vara smal innebär frihet” jag vet inte när jag kommer att uppnå detta, bara att jag ska. Ingen ska komma och förstöra mina chanser, bryta ner allt jag byggt upp. ”Jag måste gå igenom detta för att kunna leva. För jag kan inte leva och se ut så här, det går inte.” Morgondagen skrämmer mig, likaså natten. Men jag vet att när jag vandrat genom denna skog, och inte gett upp så kommer jag en dag att se ljuset i skogens slut och stanna upp och se ut över dalarna, friheten. Den dagen jag kommer att bli accepterad som den jag är. Jag lever nu i en kropp som inte är min, jag finns där inuti men jag känner mig inte hemma. Jag lever med en främling. Jag känner inte henne. Efter jag tagit denna smärta, svält, kamp och ensamhet så kommer jag att vinna. Jag blir slagen till marken varje natt, men jag reser mig upp. Det bevisar min beslutsamhet, att jag inte låter någon ta denna kontroll ifrån mig. ”Se dig inte om för att kolla om jag följer dig, för det gör jag inte för jag står kvar med min kontroll. Gråt inte över mig, för jag ser inte dina tårar. Oroa dig inte för mig för jag lyssnar ändå inte på vad du försöker säga till mig.” Jag kommer om jag är redo att släppa taget. Är jag inte medveten om vad detta gör med mig så kommer jag heller aldrig att se orsaker till att lämna det. Detta är mitt liv, min vardag. Detta är min trygghet. Kommer du och ber mig att lämna det? Varför skadar du mig på det viset? Varför ser du ner på det som är mitt liv? Det som en gång fanns tydligt i mitt liv, har nu bleknat, det finns inte längre kvar hos mig. Jag söker ständigt efter svar, men får inget svar tillbaka. Jag ropar efter hjälp, men när den kommer så backar jag. Varför? Varför ska det vara så svårt att lämna detta mörker och gå mot ljuset som jag vet finns där framme. Jag vet att det kommer en dag, men inte nu. Jag behöver ingen hjälp nu. Att be om hjälp inom detta område är bara ett starkt bevis på svaghet och rädsla. Och jag tänker inte låta dig få den njutningen att se mig falla, se mig krossa mina drömmar för att du erbjuder mig hjälp. Jag tänker inte låta dig se mig misslyckas. Jag sitter fast i ett beslutsamt mönster som jag känner måste slutföra. Det är då min vardag kommer att kunna bli hel. Det är då mitt hjärtas sår kommer att läka. 
/Maria