Jag verkligen insett att jag inte klarar ur detta själv

Jag och mina tankar förhandlar för mycket med varandra och vi kommer bara på en lösning på problemet, och det är att fortsätta.
Varför skulle jag välja att sluta egentligen? Jag har för många saker som väger över att söka hjälp.
Jag har inte tillräckligt med insikt för att kunna vilja välja den lösningen att söka hjälp för jag behöver det inte. Det som är konstigt det är att jag vet så väl allt som detta påverkas mig negativt, nu när jag läser till sjuksköterska så får jag ju en ännu mer grundlig utveckling på allt som händer i kroppen under svält. Hur kan det komma sig att man väljer att fortsätta att plåga kroppen på detta sätt när man vet att kroppen på ett eller annat sätt plågas av det? Och inte minst om man tänker psykiskt. Det är något som jag funderat mycket på, men det är ändå så självklara svar som man får tillbaka.
Det går inte att förhandla med en person som lider av någon form av ätstörning, det är nästan helt omöjligt.
På detta sätt så tar man död på sig själv medvetet. Man vill leva och må bra men man kan och vill inte släppa detta sjuka beteende.
Varför väljer man att fortsätta att bryta ner sin kropp?
Varför ska det vara så svårt att vilja bli fri och slippa ångesten som plågar en, slippa må dåligt både fysiskt och psykiskt och kunna börja leva igen.

För några år sen så började min resa, och jag tog in på den här vägen. Jag hade jag inget förtroende för någon, jag har fortfarande oerhört svårt att lita på någon annan i min omgivning. Det gjorde att jag inneslöt mig själv i mitt inre. Hela mitt liv kändes som en labyrint. Jag tror att jag alltid har försökt få kontroll över min vardag, men jag har aldrig funnit den.  Jag kontrollerar min kropp och ingen annan kan göra någonting åt det. Jag strävar fortfarande för att göra bra ifrån mig i skolan, och prestera bra i allmänhet, jag försöker leva upp till något. Jag vill få bekräftelse. Jag vill få veta att jag finns till. Jag blir så ledsen när mina bekanta försöker ”bryta” den här kontrollen som jag har nu. Det känns som om dom försöker förstöra det jag försöker bygga upp för att en dag kunna bli accepterad för den jag är. Jag vill bli smal, för att bli älskad, få känna lycka, och att bli accepterad av samhället. Jag vill bli accepterad av livet som jag lever idag. Men det bygger också upp en oerhörd press på mig själv. Jag känner äntligen att jag har hittat det som jag har sökt efter, kontroll och det känns som en befrielse. Det kanske inte var det som jag trodde. Men jag har hittat en sak som jag kan kontrollera. Genom att svälta mig själv, så känner jag mig stärkt. Men kan ju också se det ur en annan synvinkel. Jag straffar mig själv och min kropp för att jag inte duger.

Jag känner att jag måste få ha kontroll på något i min vardag, som kontrollen över min egen kropp. Jag vet att det endast är jag som behöver stå till svars över mina val. Det finns ingen som kan komma och bestämma och styra över mig och säga att det jag gör är rätt eller fel.
Detta är min kropp och mitt liv, ingen ska få bestämma över mig längre. Jag har låtit andra styra över mig allt för länge. Jag äger den kontrollen. Det finns ingen annan som kan styra över min kropp. Det har ingen rätt till att göra. Det finns ingen som kan komma in under min gräns, mina murar som jag har runtomkring mig. 
På kvällarna så är jag så desperat efter hjälp och meningsfullhet, så att jag gråter mig själv till sömns många nätter. Det är då jag känner mig som mest ensam och svag.
All ångest som dagarna innehåller, bryter ner en inifrån. Man får ångest av att titta på mat. Tankarna trycker ner en direkt, och dömer. Man får ångest när man har ätit en frukt. Innan man äter en frukt exempelvis så kollar man upp hur mycket kalorier den innehåller ex. ett päron som innehåller 59kcal, och 15g kolhydrater. Man får skräck för allt som heter mat. När man då har bestämt sig för att äta en frukt, och när man då tar första tuggan så kommer ångesten och knackar på ryggen. Tankarna dömer, skrattar, och hånar en något fruktansvärt. Smärtan, finns där hela tiden, den psykiska smärtan tynger ner.
Tankarna dömer mig inte när jag inte äter, utan tankarna berömmer mig. Allt annat som andra säger åt mig, tar jag inte åt mig. De försöker bara bryta den kontrollen som jag har fått. Jag gråter varje kväll, för att jag känner stor hopplöshet. På kvällarna så känns det precis som om mina tankar har övergivit mig.