Varje natt

Varje natt blir allt jobbigare, och bördan av misslyckanden blir allt tyngre att bära.
Jag sitter vaken i min ensamhet, det enda jag kan höra är mina egna andetag. Mörkret omsluter mig. Jag hade hoppats att i dessa stunder att jag skulle kunna få lyssna till någon annans röst, för omväxlingsskull, någon som inte dömer mig. Paniken finns inom mig. Paniken om att min kropp inte vill lyda mig och mina val.
Benen i min kropp, är en triumf för mig, de får mig att må bra. Jag vill kunna se de flesta benen i min kropp sticka ut så mycket som det är möjligt.
Det betyder att jag har lyckats, lyckats kontrollera min kropp. Ännu en dag ligger bakom mig, men nu så är det natten som ligger framför, natten som jag vet kommer att innehålla oro, ångest, rädsla för hur min kropp och mitt psyke ska kunna handskas med denna långa natt. Jag sitter och tittar ut genom mitt fönster, ser upp mot stjärnorna och låter mina tankar ta med mig på en resa långt bortom tid och rum. En resa för att helt glömma bort den kampen som just nu pågår i mitt inre, kampen mot min egen kropp.

”Se mina ögon så kan de berätta
Tårarna på min kind är inte nog för att berätta min smärta inombords.
Mina ögon kan endast berätta min hemlighet, för mina ord räcker inte till.
Se mig djupt in i mina ögon, då kommer du att se den smärtan som jag går igenom, den smärtan som jag bär på.”